måndag 18 februari 2019

Mitt hjärta Del 8 Madam Finans

Detta har hänt: Det är den 21 december 2011. Jag är i Bryssel, Belgien på sjukhuset Saint-Luc med mina föräldrar för att genomgå en operation med syfte att reparera ett aneurysm på min aorta. Efter en halv dags administrativt strul har jag fått låna en rullstol och påbörjat förberedelserna inför morgondagens operation med att göra undersökningar. Än är dock inte den långa dagen över.  

När vi är nere i de långa gångarna och letar efter var jag ska göra spirometri hör vi ett bekant ljud bakom oss i korridoren. Höga klackar kommer hastande åt vårt håll.

”Klick-klack-klick-klack”

Hallå, svenskarna! Hör vi att någon ropar och vi förstår att det är oss personen ropar efter. Det är kvinnan som försökt reda ut de finansiella bekymren som hindrat att jag enligt Saint-Lucs rutiner kunna skrivas in på avdelningen. Nu har hon letat upp oss igen för att höra efter om vi hört någonting mer från Sverige som hon inte fått veta. Det har vi inte. Under dagen har hon nästan verkat desperat i sin jakt att få de finansiella frågetecknen utredda innan min operation. Nu verkar det som att hon fått nog och bestämt sig för att ta saken i egna händer. Hon frågar om jag har legitimation med mig. Det har jag, allt jag har med mig till Bryssel (vilket inte är så mycket) har jag i väskan pappa har på ryggen. Därför har jag mitt pass med mig. ”Bra! Då får jag be er att komma upp till avdelningen sen så använder vi det för din registrering.”

Jag hade en undersökning kvar, spirometri. Det man gör när man gör en spirometri är att andas ut kraftigt i ett munstycke. Undersökningen ger information om lungkapacitet och utandningsluftens flöde. Jag är proffs på den undersökningen. Det är en undersökning jag gjort oräkneliga gånger. Det var skönt att det bara ha den undersökningen kvar för jag började bli trött efter dagens alla händelser. Mina föräldrar slog sig ner på de hårda stolarna i väntrummet och parkerade mig bredvid. Nu var det bara att vänta på min tur. Alla väntrum på sjukhuset såg likadana ut. Väggarna var vitmålade, rummet var kalt och hade en steril sjukhuskänsla. I varje väntrum vi kom till satt en rad med människor i parkerade rullstolar längs ena väggen. Jag hade lagt märke till dessa rader med redan när jag väntade på att få komma in till min första undersökning. De flesta som satt där var äldre, de verkar alla vara där ensamma och många av dem sitter många med slokande hållning och sänkt blick. Jag förstod inte riktigt varför de stod så men hade fullt upp med mig själv så jag tänkte inte så mycket på det. I det här väntrummet satt också en äldre man med lång ytterrock och herrkeps som verkade ha svårt att andas ensam i ett hörn. Han verkade inte ha några anhöriga med sig och verkade få kämpa för varje andetag. Jag kände med honom. Jag har haft många astmaanfall i mina dagar och det kan vara riktigt otäckt. Han verkade dock som tur hålla sig lugn vilket var tur för det värsta som kan hända när man har svårt att andas är att man drabbas av panik.

När en sjukvårdsarbetsklädd kvinna med en skrivplatta i handen klev in i väntrummet såg vi förväntansfullt upp på henne. Hon gick fram till den äldre mannen med långrock i hörnet och började prata med honom. Jag fortsatte mitt samtal med mina föräldrar. Jag tänkte att de säkert prioriterade honom eftersom han verkade ha så svårt att andas och det kändes bara bra. Jag kunde vänta en stund till. Den dämpade stämningen i rummet ändrades plötsligt när mannen i hörnet plötsligt höjde rösten mot sjukvårdskvinnan. Han lät upprörd och nästan skrek någonting jag inte förstod eftersom han talade franska. Han såg mycket upprörd ut och upprepade sig flera gånger. Kvinnan behöll däremot sitt lugn och stod kvar. Hon sa någonting som jag inte heller förstod och gestikulerade mot dörren, men inte dörren in mot undersökningssalarna. Hon pekade mot dörren som ledde till utgången. Nu började mannen bli så upprörd att han inte längre hade samma kontroll över sin andning längre. Han hade redan haft svårt att andas och nu verkade han både rädd, upprörd och nästintill panikslagen. Han hade ställt sig upp och han och kvinnan stod nu mitt emot varandra och båda upprepade gång på gång samma meningar som jag inte förstod. En annan sköterska kom ut från den dörr som ledde in till undersökningssalarna, det var min tur. Jag gick in och blåste i undersökningsapparaten. Mamma och pappa följde med in. Undersökningen gick lika lätt som den alltid gör. När vi gick tillbaka ut genom väntrummet mot hissen var mannen borta. Jag frågade mamma om hon förstått vad det var som hade hänt. Hon hade inte förstått allt, men hon kunde översätta en del av det som sagts. Mannen hade inte haft sitt försäkringsbevis med sig och kunde därför inte betala för sin vård, kvinnan från sjukhuset hade meddelat honom att om han inte kunde betala så fick han gå. Mannen blev upprörd eftersom han sa att hans döttrar var på väg med de papper han behövde, de behövde bara lite mer tid på sig att hinna dit. De kom inte överens om hur det hela skulle lösas.
Foto: Emma Bohlin
Precis som mannen hade jag inte heller blivit insläppt än, inte helt. Kvinnan med de smattrande klackarna väntade på oss uppe på avdelningen. Vi hade träffat henne många gånger under dagen men jag kom ändå inte ihåg vad hon hette. Madame någonting hade hon presenterat sig som. Hon med finanserna. Jag minns inte vem av oss som kom på det, men resten av resan skrattade jag, mamma och pappa mycket åt vårt fyndiga smeknamn: Madame Finans. När vi kom tillbaka upp till avdelningen la Madame Finans mitt pass i kopiatorn och tog en kopia. När det var klart verkade hon nöjd. Jag sa mig själv att passet enbart innehöll samma uppgifter som man kunde hittar i min journal och alltså var uppgifter sjukhuset redan hade. Jag hade inte undertecknat någonting och om detta gjorde henne nöjd så att vi fick ett slut på detta kaos så varför inte tänkte jag. Äntligen kunde jag skrivas in på avdelningen.

Läs mer:


fredag 15 februari 2019

Alla hjärtans dag

Glad alla hjärtans dag i efterskott kära läsare! Jag hoppas att din dag var fylld av kärlek och värme. Min var verkligen det. Redan på jobbet fick jag ett kärleksfyllt SMS av mamma där hon önskade mig en fin alla hjärtans dag. Hon bad mig så klart också att hälsa till hennes kattbarnbarn.

Efter jobbet åkte jag och maken till affären för att handla ingredienser till middagen tillsammans. Vi passade också på att gemensamt välja ut en bukett rosor. Liksom en present till oss från oss. Magnus åkte hem i förväg när jag stannade på affären och gjorde fler ärenden. När jag kom hem hade han maten klar och överraskade mig med ett paket. Han sa att det var till hans skönhet från mitt odjur. Vad han menade med det blev klart när jag öppnade och hittade Chip från skönheten och odjuret i form av mugg. Perfekt att lägga till min samling med temuggar med Disneytema.

Foto: Emma Bohlin
Vi åt sojafärsfyllda portabellosvampar med grönsaker och såg på Disneyfilm. När jag var mätt, nöjd och trodde att kvällen var toppad överraskade Magnus mig med en skål med färska jordgubbar till efterrätt. Jag älskar jordgubbar. Han vet verkligen hur han ska få mig att le. Nu var inte jag sämre jag än att jag också hade ordnat en present åt honom. Han fick ett nytt sällskapsspel att lägga till sin redan imponerande samling med spel i olika former. Det var precis vad han ville ha!

Vill du veta mer om hur jag träffade min man, vår förlovning och om vårt bröllop kan du läsa i dessa länkar. 



Uppvaktade du någon på alla hjärtans dag eller blev du uppvaktad? Berätta i kommentarerna

onsdag 13 februari 2019

Premiär! Månadens boktips: Februari






Bildresultat för förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag (originaltitel The Fault in Our Stars) beskrivs som en ungdomsbok eftersom den handlar om unga människor. Men eftersom den behandlar mycket vuxna teman tycker jag att den inte borde underskattas. Den är skriven av den amerikanska författaren John Green och det är hans fjärde bok. Den gavs ut den 10 januari 2012 i USA och i januari 2013 kom den ut på svenska.

Boken huvudperson är Hazel Grace som diagnosticeras med fjärde stadiet av sköldkörtelcancer vid 13 års ålder. Två år senare efter experimentella behandlingar, mycket medicinering och med försämrad lungkapacitet sker ett medicinsk mirakel och tumörerna krymper, i alla fall tillräckligt mycket för att Hazels tillstånd ska vara stabilt för stunden. Eftersom Hazel spenderar den mesta av sin tid i hemmet är hennes föräldrar oroliga att hon ska bli isolerad. Hon blir därför ivägtvingad av sin mamma till kyrkans stödgrupp för unga med cancer och träffar där vännerna Augustus och Isaac. De tre blir varandras stöd igenom jobbiga operationer och tuffa besked.

Liksom alla tonåringar funderar ungdomarna i boken på livets mening, kärlek och framtiden. Skillnaden för Hazel, bokens jag, är att hon vet att hon ska dö. Inte om femtio år när hon har levt ett långt liv och rest värden runt, fått tre barn och är gammal och trött. Nej hon kommer dö snart. Eftersom hon inte vill göra mer skada än nödvändigt när det oundvikliga inträffa avvisar hon envist alla Augustus närmanden, åtminstone till en början, även om hon nog egentligen tycker han ser rätt bra ut.

Jag älskar den här boken! Hazels önskan få distansera sig från omgivningen för att undvika att skada någon man bryr sig om är någonting jag känner igen mig i mycket väl. Avvägningen mellan att vara stark och självständig har hela tiden behovet av tryggheten en annan människa ger i den andra vågskålen. Författaren Green har uppgett att originaltiteln är inspirerad av en replik från Shakespeares pjäs Julius Caesar (akt 1, scen 2) där adelsmannen Cassius säger till Brutus: "The fault, dear Brutus, is not in our stars, But in ourselves, that we are underlings." 

Känner du inte för att läsa boken kan jag även tipsa om att en film baserad på boken hade premiär 2014. Shailene Woodley spelar huvudrollen som Hazel Grace Lancaster, Ansel Elgort spelar Augustus Waters och Nat Wolff spelar Isaac. Den är fantastisk den med! (Hett filmtips till en Valentindate!)


Vad är ditt bästa boktips? Berätta gärna i en kommentar nedanför!

måndag 11 februari 2019

Födelsedagsinsamling‬

I år den 20 februari fyller jag 30 år. För att fira det önskar jag mig inga paket. Det jag önskar mest av allt är att jag får leva i 30år till. Vilken märkligt önskan tänker du. Nej, inte för mig. Jag har Loeys-Dietz syndrom typ två. Det är en sällsynt genetisk bindvävsdiagnos som påverkar hela min kropp och och allting i mitt liv. Den påverkar bland annat mina kärl och 2011opererades jag i Bryssel, Belgien för att reparera ett aneurysm på min aorta. Jag går idag på regelbundna kontroller för att eventuella nya aneurysm ska hinna upptäckas i tid.
Eftersom diagnosen är så sällsynt finns det nästan ingen forskning om den. Därför önskar jag att du istället för att ge mig paket som ger mig glädje för stunden donerar pengar till forskning som kan ge mig glädjen av ett långt och lyckligt liv. Loeys-Dietz Syndrome Foundation arbetar för att bidra till forskning, stöd för drabbade och deras anhöriga och att sprida kunskap.

Donera till insamlingen via länken: https://loeysdietz.wedid.it/campaigns/3918/1265


söndag 10 februari 2019

Mitt hjärta Del 7 Undersökningar

Detta har hänt: Det är den 21 december 2011 och jag är i Bryssel med mina föräldrar för att genomgå en operation med syfte att reparera ett aneurysm på min aorta. När vi kom till sjukhuset Saint-Luc där jag ska opereras tror jag att det enda svåra som är kvar är operationen. Jag hade fel. Jag och mina föräldrar möts av ett byråkratiskt kaos som gör att jag efter en halv dag inte ens har blivit inskriven ännu.  

När vi kom tillbaka upp till avdelningen efter vår lunchrast var de finansiella frågorna fortfarande inte utredda. Men nu hade halva dagen gått och eftersom det redan var bestämt att operationen skulle ske på morgonen dagen efter fanns det en del undersökningar som kirurgerna ville att jag skulle göra. Jag hade gjort alla dessa undersökningar många gånger förut men inför operationen ville kirurgerna ha så färska värden som möjligt. Jag fick låna en av sjukhusets rullstolar och en vägbeskrivning till min första undersökning av den engelsktalande läkarstudenten vi träffat före lunch. Jag tog plats i sjukhusrullstolen och mina föräldrar ställde sig bakom mig. Mamma tog tag i handtagen och sköt på i riktning mot hissen.

Entrén till sjukhuset låg på markplan. Avdelningen vi varit på när vi väntat på besked under dagen låg några våningar upp. Nu skulle vi ner, långt ner. Hissen stannade i en korridor upplyst med lysrör. Det fanns inga fönster och alltså inget naturligt ljus. Vi var under marknivå. Vi började leta oss mot min första undersökning. Korridorerna verkade oändliga, som om vi hamnat i en labyrint utan slut. De sterila väggarna och det konstgjorda ljuset gav de långa korridorerna ett kusligt intryck. När vi tillslut hittat till rätt väntrum och talat om för en kvinna bakom en disk med ett likgiltigt ansiktsuttryck att vi var där parkerade mamma mig vid en vägg innan hon och pappa satte sig i två lediga hårda stolar bredvid. Vid väggen mitt emot den där jag var parkerad flera andra rullstolar parkerade på rad. Människorna som satt i dem satt hopsjunkna med sänkt blick. Ingen av dem verkade ha någon anhörig med sig. Många av dem såg grå och liksom vissna ut. Det fanns andra patienter i rummet också och ett par anhöriga utöver mina föräldrar. Trots att vi var ganska många som väntade i rummet var ljudnivån dämpad, till och med för att vara i ett väntrum på ett sjukhus. Jag sitter dock och pratar lågmält med mina föräldrar.

När jag sitter och pratar med mamma och pappa ser jag ur ögonvrån när en oansenlig kvinna i mörka kläder och fotriktiga skor kommer in i rummet och ser sig omkring som om hon letar efter någon. Hon går fram till en av de hopsjunkna människorna som står uppradade i ledet av rullstolar. En gammal, nästan hårlöst och skrynklig man i sjukhuskläder med tofflor på fötterna. Hon böjer sig fram och tar i hans arm, armen där hans armband med identitetsuppgifter står. Han ser inte upp när hon rör vid honom. Hon tilltalar honom inte. När hon läst det som står på hans armband vänder hon på hans rullstol och kör iväg honom ut ur rummet. Jag känner mig illa till mods av scenen men jag blir uppropad och får komma in och göra min undersökning så jag tänker inte så mycket mer på det just då.
Foto: Sven Broman
Vid det här laget hade börjat vänja mig vid att inte kunna kommunicera med personalen. Personalen som gör denna undersökning verkar dock inte vilja prata ändå så kommunikationsfrågan löser sig själv. Jag hade gjort undersökningen många gånger förut så jag hade heller inte ett så stort behov av att prata. När jag var klar gick jag tillbaka ut till mina föräldrar i väntrummet och satte mig i rullstolen. Nu är jag klar här, vad ska vi göra nu? Jag ställde frågan till mig själv lika mycket som till mina föräldrar eftersom ingen av oss fått veta vad som skulle hända härnäst. Vi går väl tillbaka upp till avdelningen igen så får de tala om det där uppe, säger mamma. Den här gången var det pappa som körde när vi gick mot hissen. När vi kom upp till avdelningen slog vi oss ner i dagrummet igen. Efter en stund kom läkarstudenten som skickat ner oss till den första undersökningen och talade om att jag behövde göra en till. Det var bara att ta hissen ner igen och leta rätt på nästa undersökning. På det sättet gick vi fram och tillbaka mellan olika undersökningar och avdelningen i flera timmar. De ville ha en färska data på min lungfunktion, olika röntgenbilder, blodprover och all information som var möjligt att få om mitt hjärta och mina kärl.


Läs mer:

lördag 9 februari 2019

WOW-bruari

WOW-FEBRUARI! Vilken månad jag har framför mig. Det händer så mycket nu i februari. Jag har inlett månaden starkt med att bli ordentligt förkyld. (När jag blir förkyld är det alltid ordentligt. När jag skriver det här känns det osäkert om jag kommer överleva. Man blir lätt lite dramatiskt när man har feber, ont överallt och hostar konstant). Snart är det alla hjärtans dag och tills dess tänkte jag försöka att bli frisk. Ungefär i mitten av månaden har en ny serie premiär här på bloggen. Temat för denna nya serie är "Månadens tips". Mer tänker jag inte avslöja än, så håll utkik! Jag ska naturligtvis också fortsätta den spännande historien om om "Mitt hjärta". Eftersom jag fortfarande skriver på den historien vet jag inte hu lång den blir men jag kan i alla fall avslöja att än är inte våra bekymmer över! Men ingen som läser behöver ju bli allt för orolig, jag kan ju berätta historien i efterhand så alla kan enkelt lista ut att det slutade lyckligt! 

Dessutom fyller jag år om ett par veckor. I år är det lite extra speciellt. Jag är nämligen född de 20 februari 1989 vilket innebär att jag fyller 30! Helgen innan min födelsedag blir ett lugnt firande med familjen. Jag har planerat någonting extra gott och lyxigt att unna mig själv att äta till fikat när de kommer. Men det riktiga firandet blir i sommar, då ska firas ordentligt! Då ska jag och min mamma (som också fyller jämt i år) ha öppet hus i trädgården vid mitt föräldrahem. 


Sällsynta dagen

Februari avslutas starkt med den "Sällsynta dagen" som uppmärksammas den sista februari varje år. Anledningen till att man valt just sista februari är på grund av den sällsynta skottdagen som bara infaller vart fjärde år. Mycket passade symbolik, eller hur? Men de tre åren däremellan firas den sällsynta dagen den 28 februari. Då anordnas en mängd arrangemang både i Sverige och runt om i värden. Här hittar du information om många av dem som anordnas runt om i Sverige: NFSD: Sällsynta dagen. Själv kommer jag att delta i arrangemanget som anordnas av "Centrum för sällsynta diagnoser Sydöst" i Linköping. Jag hoppas att få träffa många nya och sällsynta människor där! Utöver dessa fysiska träffar och aktiviteter finns det mycket man kan göra från sitt eget hem tack vare sociala medier för att delta.


Twittra
Riksförbundet Sällsynta diagnoser vill uppmuntra alla som har en sällsynt diagnos, deras närstående och alla som på något sätt är intresserade av sällsynta frågor att delta i en sällsynt t den 28/2 klockan 11. Genom att fylla Twitter med mängder av citat och budskap om hur livet med en sällsynt diagnos kan vara vill de belysa att sällsynta inte är ovanliga. Jag tycker att det är ett jättebra initiativ! Du kan också vara med och berätta om ditt sällsynta liv - Din röst behövs! Mer information och uppdateringar hittar du i Facebookevenemanget: Twitterstorm

Måla ditt ansikte
Ett annat sätt att uppmärksamma den sällsynta dagen är genom att måla sitt ansikte på ett lekfullt sätt, ta ett foto och lägga upp bilden i sociala medier med taggen #ShowYoureRare #RareDiseaseday. Jag tycker också om taggen #ILoveSomeoneRare eller #ICareAbouteSomoneRare som brukar användas av anhöriga. Detta görs rumt om i hela värden. Jag tycker att det här är ett enkelt och roligt sätt att uppmärksamma dagen på. Vill man heldre använda taggar på svenska kan man till exempel använda #SällsyntaDagen, #SällsyntaLiv, #Sällsyntkärlek och #JagÄllskarNågonSällsynt. (Det finns ingenting som säger att man inte kan använda alla.) 


Det finns ännu mer aktiviteter och vad du kan göra för att uppmärksamma denna dag är det egentligen bara fantasin som sätter gränser för! 

Har du tänkt delta i firandet av sällsynta dagen? Berätta gärna hur i kommentarerna! 

måndag 4 februari 2019

Mitt hjärta Del 6 Som en repig CD

Detta har hänt: Året är 2011 och det julstämning i luften men jag känner ingen julstämning. Efter ett känslomässigt avsked av mina nära och kära åkte jag tillsammans med mina föräldrar till Belgien för att få ett aneurysm på min aorta opererad vid Bryssels största sjukhus Saint-Luc. Väl på sjukhuset möttes vi av ett byråkratiskt kaos som gjorde att en redan lång resa blev än längre. Fast jag rest så långt och tagit mig till sjukhuset var jag ändå inte framme, jag fick inte komma in på avdelningen! Men min kardiolog i Sverige ger mig sitt ord på att finnas till hands, nu kanske lösningen äntligen är nära?!

Jag sitter tillsammans med mina föräldrar i avdelningens dagrum och väntar på att få veta på besked om vad som ska hända härnäst när vi hör ljudet av klackar i korridoren utanför. Den välklädda kvinna med det strama utseendet vi talat med tidigare var tillbaka. Hon såg fortfarande stressad ut när hon kom in i rummet. Hon kom fram och ställde sig vid vårt bord och berättade att hon hade försökt ta reda på mer om vad som var bestämt mellan länderna utan att lyckas få reda på speciellt mycket. Hon undrade om vi visste någonting mer än det vi redan berättat? Ja, sa mamma, vi har pratat med Emmas Jourkardiolog i Sverige nyss. Han har lovat att försöka hjälpa till att reda ut det här. Vi gav henne kontaktuppgifterna till min Jourkardiolog så att hon själv skulle kunna ta upp en direktkontakt om hon så önskade. Detta lugnade kvinnan något och hon verkade nöjd för stunden även om hon alltjämt behöll sin strama min. Denna gång visade hon oss vidare till sköterskeexpeditionen innan hon skyndade iväg på sina smattrande klackar.

I Sverige brukar det räcka med att anmäla sig i sjukhusentréns reception. Avdelningen får då oftast ett meddelande om att man är på plats och man kan i lugn och ro sätta sig ner och vänta på att bli uppropad i väntrummet. Men eftersom jag aldrig lyckats anmäla min ankomst i receptionen den här morgonen fanns jag inte registrerad i sjukhusets system. Så när vi knackade på hos sköterskorna för att se om det fanns någon som kunde hjälpa oss tillrätta fick vi återigen börja om från början med att förklara vem jag var och varför jag var där. Det började kännas som att spela upp en repig cd-skiva som hakat upp sig. (Är du för ung dör att veta hur en trasig CD-skiva låter, fråga dina föräldrar. Jag lovar att det är bland det mest irriterande som finns!) Dessutom var de enda som hittills talat engelska av dem vi mött under dagen Professorn och Överläkaren. Alla andra fick vi kommunicera med genom översättningar till min mammas skolfranska. Det hela försvårades av att ingen kände till att det var jag som skulle komma. De visste att det skulle komma en kvinna i tjugoårsåldern från Sverige som skulle opereras. Men det var allt. De hade till och med fått fel namn. I deras papper hette jag Emma Larsson, varför det blivit så var det ingen som kunde förklara. Än till denna dag har vi inte fått någon förklaring till varför jag fick heta just ”Larsson” de första timmarna på sjukhuset i Bryssel.
Foto: Emma Bohlin
Vi fick sätta oss ner tillsammans med den enda i personalen på hela avdelningen som talade begriplig engelska (en läkarstudent) och gå igenom allt som vi kunde komma på som kunde vara viktigt för sköterskorna att veta om mig. Vid det här laget var vi mäkta uttröttade och hade hunnit bli hungriga. Eftersom allting ändå verkade ta så lång tid och vi inte verkade kunna göra någonting tog vi lunch. Vi fick några tips av den engelsktalande läkarstudenten vi talat med om var det fanns mat på sjukhuset. Det fanns inte mycket att välja på men vi var inte kräsmagade för tillfället så vi gick ut från avdelningen samma väg som vi kommit och började leta efter något att äta. Denna tanke var vi inte ensamma om visade det sig, utan alla på sjukhuset verkade ha samma idé. Korridorerna svämmade över av människor. Vårdpersonal på lunchrast, besökande anhöriga, trötta människor som liksom oss verkade behöva fylla på energin för att orka med dagens alla prövningar. Vi tog oss med hjälp av den hjälpsamma läkarstudentens beskrivning ganska enkelt till en restaurang som serverade lunchbaguetter. Det fick bli vår lunch. Min far var dock skeptisk. Han är av åsikten att mackor inte ”riktig” mat. Men vi orkade inte leta reda på någonting annat att äta så smörgåsar fick det bli! Hungerns nöd har ingen lag. Att sitta ner och äta lunch, om än en enkel smörgås, gav mig och mina föräldrar en välbehövlig paus från kaoset vi befunnit oss i sen den stund vi klev in på sjukhuset samma morgon. Vi hade inte ens kunnat föreställa oss hur mycket energi som skulle krävas för att bara för att jag skulle bli inskriven på avdelningen. Vi hade varit på sjukhuset en halv dag och redan var vi helt slutkörda. Baguetterna smakade riktigt bra just då.

För att förlänga vår paus gick vi runt lite efter maten och såg oss omkring. Sjukhuset var stort och det var mycket människor i rörelse överallt men såg ut som sjukhus ser ut mest. Ljusmålade väggar, långa korridorer med hastande sjukvårdspersonal, intetsägande konst utspritt här och där i korridorerna för att muntra upp och alltihop upplyst med lysrörsbelysning. Det fanns ett par enkla lunchställen inne i sjukhuset, ett av dem var där vi just ätit. Det fanns även en liten butik. Vi visste inte riktigt hur resten av vår vistelse i Bryssel skulle bli men jag skulle troligen inte hinna se så mycket av staden och jag ville ha med mig några presenter hem. Därför passade vi på att besöka shoppen köpa ett par små souvenirer. Jag la också deras sortiment på minnet för att kunna be mina föräldrar att köpa saker åt mig när jag låg på avdelning men inte kunde gå dit själv. 


Läs mer:

Populära inlägg